Jonna Jinton - du är en hjälte! Om att flytta från stan och skapa sig ett mer jordnära liv
Uppdaterat: 8 juni
Tåget rullar in mot Stockholms centralstation. Det är vackert vid vattnet. Men mitt hjärta sjunker. Min andhämtning flyttar några hack högre upp i bröstkorgen. Jag är återigen "hemma". Hemma i Stockholm. Där jag inte velat bo på väldigt länge. Jag vill och behöver flytta från stan och skapa mig ett mer jordnära liv. Det är dags nu och från och med nu är Jonna Jinton min hjälte, för hon har gjort precis det.
Jag är inte uppvuxen i betongen, inte ens i en lägenhet. Jag är uppvuxen i en mindre svensk stad, i en villa med skogen precis bakom. Det var där jag lekte, byggde kojor och letade harsyra. Det var där jag kände mig trygg, där jag kunde andas.
Jag flyttade till stan - men kom bort från mig själv
Jag hade en tonårstid med extra dos rebell och tyvärr tog den mig till Stockholm. En stad jag knappt varit i, innan jag som nittonåring flyttade dit, med en gul nylonryggsäck med kläder för tre dagar som enda packning. Jag ville bort. Bort från föräldrar och hemstad. Men jag tror att jag även kom bort från mig själv.
Jag har varit på väg bort flera gånger. Ena gången hade jag till och med fixat bostad. Men träffade en man. Och det kändes ändå svårt att flytta ifrån äldsta barnets pappa. Kunde man verkligen göra så, var det rätt?
Det blev ett barn till med mannen jag träffade. Han vill vara kvar här. Det vill inte jag. Barnet är för litet för att på allvar kunna välja, men börjar rota sig. Här, där ingen mylla finns. Här, där ungarna växer upp framför en skärm, inklämda i sina skokartonger högt över marken. (Vad gör vi med den framtida generationen egentligen?)
Att flytta från stan och skapa sig ett mer jordnära liv
Nu är mitt livs främsta mål ett enda. Det är en glödande energi, en ilskenhet, en urvridenhet. Jag måste bort. Jag behöver mark, jord, tystnad och natur. Luftutrymme. Plats och tid att finnas. Att andas och andas ut.
Jag läser byggnadsvårdstidningar om torp, jag köper grejer inför mitt liv på landet.
Och i går hittade jag Jonna Jintons historia. Jag har bara sett hennes videos från de senare åren, jag har inte känt till bakgrunden. Förrän i går. Då fastnade jag i hennes blogg - och jag läste från början.
Hon befann sig ungefär där jag gör. Hon kunde inte längre andas i staden, hon var bara tvungen att åka. Ge sig av.
Hon visste vart - Grundtjärn. För mig är det inte lika självklart, tyvärr. (Jag kan avundas den tvärsäkra självklarheten.) För mig är det mer en desperation: vart som!
Men så tog hon sitt pick och pack, 21 år gammal. Och flyttade. Utan vidare. In i en gammal byskola. Utan jobb, utan pengar, utan plan. Och utan tillräckligt med ved för att ens klara första vintern. Hon sov många nätter på golvet bredvid kaminen, för att kunna fortsätta eldandet för att försöka hålla inomhustemperaturen över nollan i alla fall ...
Hon slet, hon kämpade. Sedan har hon oförtrutet fortsatt att utvecklas, skapa och lära. Hon föddes inte till begåvad filmskapare, hon har blivit det genom att kämpa och aldrig ge upp, under många många år. I dag har hon närmare fem miljoner prenumeranter på Youtube. Och hon är värd varenda en. Det går bra för henne och hennes företag och hon förtjänar alltihop. Hon har följt sitt hjärta och lyckats på ett sätt som ingen hade kunnat föreställa sig. Hon är en sann hjälte.
Och från och med nu är hon min hjälte.
Det är dags att följa hjärtat och göra resan ut i naturen
Jag behöver se till att göra ungefär samma resa. Flytta från stan och skapa mig ett mer jordnära liv. Högst troligt mindre spektakulärt än det Jonna Jinton i dag lever, men ändå.
Det är dags att följa mitt hjärta.
Tack Jonna. Jag ska köpa ett av dina prints för att påminna mig själv om detta. Ska bara försöka lyckas välja ut ett av alla överjordiskt vackra ...
PS. Läs gärna mer om att även om det är viktigt att följa sitt hjärta är tydligen inte vår hjärna gjord för att vara lycklig!